Ianthe Brautigan: Det finns inga självmordsbaciller i översättning av Charlotte Hjukström.
     Ianthe Brautigan var bara nio år när hennes pappa – författaren Richard Brautigan – första gången talade om för henne att han funderade på att ta sitt liv.
     När hon var 24 gjorde han verklighet av sina planer. Han drog sig undan i sin stuga på landet och sköt sig i huvudet med en .44 Magnum-revolver.
     Att växa upp med en far som pratar om att begå självmord är ingen trygg barndom.
     Redan som liten flicka började Ianthe ta ansvar för sin pappa. Hon bevakade oroligt varje tur i hans långdragna kamp mot depressionen och alkoholen och gjorde allt hon kunde för att stötta och hjälpa honom.
     För den vuxna kvinnan Ianthe kändes hans slutliga handling som ett brutalt besked om att alla hennes ansträngningar hela tiden varit utsiktslösa.
     Men det som till sist hade skett var ändå ofattbart: Hur kunde hennes älskade pappa, hennes finurlige, hysteriskt rolige, kärleksfulle far, hennes stora starka magiska pappa – inte vilja leva?
     Många år senare skrev hon denna bok om sin far, om deras lika innerliga som desperata far-dotter-relation, om deras både tragiska och lyckliga tid tillsammans.
     Richard Brautigan var en författare som sedan dess – nu är det mer än 25 år sedan han dog – har tilldelats en alldeles speciell hedersplats högt upp på den litterära parnassen. Han skrev synnerligen kluriga och annorlunda romaner och noveller, berättelser som har en förmåga att tvärt bryta upp den obestämda vardagslunken med hjälp av små märkliga detaljer som får funktion som befriare, som tankeöppnare, som inbjudande portaler till den gåtfulla bejakande livsglädjens förunderliga fristat som är Richard Brautigans litterära universum. Bakhåll publicerade för knappt ett år sedan hans novellsamling Gräsmattans hämnd (Revenge of the Lawn).
     Richard Brautigan växte upp i nordvästra USA, barndomen var fattig och olycklig och som vuxen ville han aldrig prata om den, men hans barndomsminnen skymtar gång på gång fram i hans berättelser. I tjugoårsåldern flyttade han till San Francisco och lärde känna författarna runt den legendariska bokhandeln City Lights, och blev själv författare. Hans stora genombrott kom med romanen Trout Fishing in America (Öringfiske i Amerika) 1967.
     Han gifte sig och fick dottern Ianthe, hon föddes 1960. Han skiljde sig bara två år senare, och kom att gifta sig igen och ha många andra förhållanden men Ianthe blev hans enda barn, hans ögonsten som han älskade över allt annat.
     Periodvis bodde Ianthe hos honom, och man undrar hur det överhuvudtaget var möjligt – han var alkoholiserad, författarbohemisk, ofta uppriven och ur balans, ibland desperat och han hade excentriska vänner som söp i hans kök natten lång och till och med kunde få för sig att öva skarpskytte med revolver så att kulorna for rätt genom köksväggen och ut på husets baksida.
     Som många ångestridna var han kluven, kan kunde både vara kärleksfull, konstruktiv, omtänksam, särskilt gentemot Ianthe, men så ibland kunde han vara fruktansvärt destruktiv, kraftlöst uppgiven, nattsvart pessimistisk, särskilt gentemot sig själv. Det var i sådana stunder han planerade att ta livet av sig och inte ens hade styrka nog att tiga om sina funderingar inför sin lilla dotter som bara hade att tyst betrakta sin underliga stackars pappa och maktlöst lyssna till hans skrämmande tirader. "I går natt tänkte jag ta livet av mig, men jag lät bli för jag inte ville att du skulle bli den som hittade mig."
     Nu har åren gått och Ianthe har lyckats bearbeta sina känslor av svek, bitterhet, vanmakt. Hon börjar återupptäcka sina ursprungliga minnen av sin pappa, sina ogrumlade minnen av sin älskade pappa, hur han egentligen och innerst inne var. Hennes bok har blivit oerhört gripande och insiktsfull.
     Länge plågades hon av tanken att pappans obegripliga självmord skulle visa sig smittsamt, att det en dag skulle fördärva hennes egen livslust eller dra med sig andra hon älskar – det var då hon sökte stabilitet i övertygelsen att det "inte finns några självmordsbaciller" – "you can't catch death". Det som hände den där höstdagen 1984 var inte smittsamt, dock obevekligt, och det som därefter gäller för Ianthe är att försöka acceptera och försonas med just det som skett.

Ianthe Brautigan: Det finns inga självmordsbaciller. Översättning: Charlotte Hjukström. Klotband, sydda ark, högkvalitativt bokpapper, 240 sidor. ISBN 978-91-7742-313-3.