Helena Blavatskys novellsamling Jag ger mig av – men inte ensam, i översättning av Charlotte Hjukström och med efterord av Peter Glas.
     Helena Blavatsky, teosofins grunderska, är en av historiens mest färgstarka personligheter. Förutom att hon reste under äventyrliga former över världen, grundade teosofin och skrev hisnande avhandlingar som förklarar precis allt i universum var hon en lysande skönlitterär berättare, vilket novellsamlingen som nu utkommer på Bakhåll bevisar.
     Som ung rysk grevinna, 17 år och nygift, flydde hon från make, släkt och hemland för ett äventyrligt liv på resande fot. Under 24 års tid reste hon från land till land, perioden kallas hennes vandringsår. Vad hon egentligen gjorde under denna långa tid råder det delade meningar om. Det har skrivits mer än 20 fullängdsbiografier över henne, grovt indelas de i "kritiska" och "godtrogna".
     Enligt de godtrogna biografierna – som utgår från att Madame Blavatskys egna spektakulära redogörelser i huvudsak är sanna – reste hon i princip jorden runt två varv. Hon vistades många år i Tibet, där hon undervisades av heliga män, mahatmor, som invigde henne i ockulta sanningar och lärde henne det ockulta språket senzar.
     Förutom vistelsen i Tibet hann hon med ett otal rafflande äventyr runt om i världen, bl a ska hon ha kämpat som soldat i Garibaldis armé i slaget vid Mentana och både blivit huggen med bajonett i bröstet och skjuten med flera skott.
     De kritiska biografierna avfärdar de flesta av äventyrsredogörelserna och samtliga historier om Tibet som rena påhitt, hon satte aldrig sin fot i Tibet. Istället pusslas mer trovärdiga redogörelser ihop med hjälp av uppgifter från säkrare källor.
     Sannolikt rörde hon sig hela tiden inom Europa, bortsett från två besök i Egypten. Tidvis tycks hon ha sällat sig till de sysslolösa rika ryssar i förskingring som flackade omkring i Europa, flyttade från lyxhotell till lyxhotell, njöt sitt otium och strödde pengar omkring sig. En rysk grevinna bjöd in henne i sitt entourage, som sällskapsdam, och tog henne med till Kairo. En annan rysk adelsdam gav henne högläsning av romaner som specialuppgift och bjöd på resa till London 1851, där bland annat världsutställningen besöktes. Tidvis reste hon helt ensam.
     I Paris kom hon i kontakt med en ny fluga som börjat sprida sig över Europa, spiritismen. Folk samlades i små sällskap i mörklagda rum för att tillfråga andevärlden om hur avlidna släktingar hade det på andra sidan. Medier försattes i trance och blev språkrör för de avlidna. Andarna kunde också materialiseras och träda fram konkret som t ex svävande ansikten eller pekande händer. Borttappade föremål kunde återfinnas och känsliga frågor kunde besvaras, andarna verkade veta allt.
     Det var en bransch som passade hennes talanger perfekt. Först var hon hjälpreda på seanser, sedan medium och efter hand fullfjädrad entreprenör i spiritismbranschen.
     Hon hade ett långvarigt förhållande med den kringresande ryske operasångaren Agardi Metrovitch och följde med honom på hans turnéer. 1858–60 återvände hon hem till Ryssland och bodde hos släktingar, utan att reparera sitt ramponerade äktenskap med greve Blavatsky. Därefter gav hon sig åter ut i Europa tillsammans med Metrovitch. 1861 eller -62 fick hon en son med honom, för tidigt född, sjuklig, svårt missbildad i ryggen, döpt till Yuri. Han dog 1867 i Italien, bara fem eller sex år gammal. 1871 steg hon och Metrovitch ombord på ett fartyg med destination Egypten. Efter en explosion i lasten sjönk fartyget hastigt. Av 400 passagerare räddades bara 17, däribland Madame Blavatsky. Hennes fästman omkom.
     Åter ensam befann hon sig på nytt i Kairo, nedslagen men inte rådlös, hon hade sina seanser att ta till. Hon gjorde gemensam sak med ett franskt medium, Madame Sebir. De hyrde lokal som de preparerade för de vanliga tricken med skynken och linor och skaffade sig en publik med den rätta hungern efter det ockulta men de blev ganska omgående avslöjade och uthängda i pressen som bedragerskor. Skyndsamt lämnade hon Kairo för Paris där hon gjorde nya försök i seansbranschen men åter stötte på patrull. Så nåddes hon av nyheten om spiritismens genombrott i USA och såg sin chans, skrapade ihop pengar till en tredjeklassbiljett på en atlantångare och anlände pank men förhoppningsfull till New York 1873.
     Därmed var den biografimässigt mindre konturskarpa perioden, de s k vandringsåren till ända. Återstoden av hennes liv har kunnat kartläggas med betydligt mer verifierade protokoll.
     I USA träffade hon den f d översten från försvars- departementet Henry Steel Olcott som blev hennes perfekta parhäst när hon grundade en ny religiös rörelse, teosofin, som tog fasta på det som är gemensamt för alla religioner. Hon öppnade ockult salong som snabbt utvecklades till en religiös organisation – The Theosophical Society. Hon fick hängivna anhängare och hon skrev i rasande fart storverket Isis Unveiled, en avhandling i två volymer på sammanlagt 1300 sidor, som förklarar tillvaron på ett nytt sätt.
     Efter några år drog hon vidare till Indien och startade teosofiskt samfund även där och fick många anhängare.
     1885 lämnade hon Indien för Europa. Hon var verksam med ett nytt storverk, The Secret Doctrine (Den hemliga läran), som kom ut i London 1888, i två volymer på sammanlagt 1500 sidor. Boken totalförklarar universum och människans situation, allting från atomer till änglar utreds. Första delen berättar hur universum uppstod och hur universum förändrats genom årmiljarderna, hur allting styrs, varför allt ser ut som det gör och vart hela tillvaron är på väg. Andra delen handlar om livet på jorden, epokerna, civilisationerna, mänsklighetens roll i universums stora skeende.
     Det kommer att finnas sju tidsåldrar på jorden, vi är nu inne i den fjärde. De två första hade civilisationer med osynliga könlösa identitetslösa varelser, som trots identitetslösheten var intelligenta nog att bygga högkulturer. Inte förrän i den tredje tidsåldern kom mänskligheten, individen, könet, man och kvinna, in i historien. Atlantiskulturen som sjönk i havet är bara ett exempel på många omvälvande händelser i historien som analyseras.
     Madame Blavatsky dog i London 1891, 60 år gammal. Boken som Bakhåll nu publicerar – för första gången på svenska – innehåller inte hennes religiösa teorier utan istället spännande noveller som hon skrev vid sidan om sitt religiösa författarskap och lät publicera i tidskrifter och som kom ut i bokform året efter hennes död under titeln Nightmare Tales. Som svensk titel har vi valt en underrubrik i en av novellerna, Jag ger mig av – men inte ensam. Boken rymmer nio berättelser – riktiga rysare – alla baserade på sådant som hon personligen upplevt under sitt exceptionella liv.

Helena Blavatsky: Jag ger mig av – men inte ensam. Originalets titel: Nightmare Tales. Nio noveller i översättning av Charlotte Hjukström och med efterord av Peter Glas. Klotband, sydda ark, högkvalitativt bokpapper, 176 sidor. ISBN 978-91-7742-283-9.