Han log i d-moll (1999) utspelas på 40-talet och handlar om Stures alter ego Svenne Spjut som kommer med sina förhoppningar om att kunna ta sig fram som professionell musiker till en norrländsk stad och får jobb på hotellet som restaurangmusiker. Han är en ung hypererotisk livsfanatiker som älskar litteraturen, musiken och kvinnorna, mest av allt kvinnorna.
      Genom hela den ledigt högtempoberättade romanen ervörar han en aldrig sinande ström av härliga kvinnor, alltifrån den mycket påtagliga bastanta hyresvärdinnan till den sköra skira undflyende drömtjejen Louise.
      Spjut växlar skickligt förförelsemetod med villebrådet, en del kvinnor ska man gå rakt på med oerhörd beslutsamhet och snabbt prata omkull, andra är det bättre att uppvakta mjukt, diskutera vardagligt med, närma sig i cirklar – och sen plötsligt smeka passionerat.
      Samma lyhördhet, samma gehör som Spjut har som musiker, att snabbt kunna växla mellan stilar och tonarter, har han som kvinnoförförare. Livskonst som livskonst. Spjut blir raskt en virtuos i kärlekskonsten, och utvecklas lika snabbt som musiker. Och genom hela denna sköna erotik och hela denna sköna jazz flödar Dahlströms berättarbeat som en stadig livslycklig puls.
      Spjut inskaffar också en skrivmaskin och sätter igång med författande, vilket som alla nystartade verksamheter är ett svårt företag. I en mycket humoristisk nyckelscen i boken upptäcker han att han skrivit en hel roman utan att ha haft färgbandsknappen på skrivmaskinen i rätt läge – alla sidorna är tomma. Så svårt kan det vara att komma igång som författare, att göra liv till konst. Och när man är mitt i händelserna kan det vara extra svårt att få ner dem på papperet. Idag, många decennier senare, är Sture Dahlström den store författaren som har självklar kontroll över alla författarverktygen. Nu kan han med lätt hand berätta hela historien om dessa ungdomsår. På sedvanligt ljuvligt underbart dahlströmvis svingar han sig mellan fakta och fiktion och mellan realism och surrealism.