Uppvuxen: i Huskvarna.
Bor: Heingeborgen, Heinge, Skåne.
Familj: Hustru och tre barn. Hustru AnnaStina
Ehrenfeldt, konstnär
Son: Per (Läkare) Son: Håkan (Skulptör & Filmare) Dotter:
Carina, (Fil Mag, Lärare.)
Utbildning: Folkskola plus Gatans & Vägens universitet.
Har du / har du haft något annat yrke? Jazzmusiker,
Musikhandlare, Industriarbetare, springpojke, ölutkörare
m fl, m, fl.
Vad skulle du vilja arbeta med om du inte var författare?
Jazzmusiker igen. Ägna mig
åt smal, experimentell, avangardisitisk film.
Hur kom det sig att du började skriva? To kill the
bug that's up my ass.
The bug var, i det här fallet, en roman som hade legat och pyrt
mig i många jazzmusiker-år. Troligen fungerade jag mer som en
musiker än som författare när jag började. Mycket fantasi och
känsla ändå med småländskt bondförnuft i bakgrunden. Fan,
det här är ju ändå bara efterrationaliseringar, jag vet inte...
Varför skriver du? To kill the bug that's up my ass 2.
Hur går du till väga när du skriver? (När skriver du som bäst, hur ofta, speciell metod, osv.?)
Ingen metod. Skriver bara när rösten dikterar, när boken vill
siq själv Trance-writring dvs ett sätt att koppla bort
bromsystemen och falla fritt... Tempot, tempot, det snabba tempot är
mitt varumärke. När jag bläddrar i mina böcker upplever jag dem ofta som
ett slags TRE-RINGS-CIRKUS där livet strrömmar förbi i tre
olika bubblor samtidigt: vilda vrålande tigrar i en ring, kvinnor på
poetiska hästar i en annan, clowner i en tredje. Och över dem flyger de
risktagande lindansarna och akrobaterna. Men tempot är långt ifrån
allegro furioso i alla tre ringarna. I min symfoniska
TRE-RINGS-CIRRKUS finns
också Andante cantabile och framför allt generalpaus, där jag
fryser bilderna och allt stelnar och människorna står statystela
några sekunder innan allt sakta kommer igång igen.
Har du några litterära förebilder?
Rabelais, Kafka, Henry Miller och några
dussin till, de flesta poeter.
Vad läser du helst? Henry Miller, Kafka, Burroughs, Kerouac,
Rimbaud. Plus allt annat som kommer håret att resa sig på mitt huvud till
skillnad från de myriader av skitgäspiga main-stream-writers
som kväver världen med ansiktslös, formell trivialprosa, dvs
förfrattare som håller till i den litterära ortodoxins
dödvatten. Normalprosa, formell intrig, hörjan-mitt-slut-ariktektur tråkar ut
mig totalt.
Vad gör du när du inte skriver? Läser. Hjälper min målande hustru
med utställningar. Jobbar med Heingeborgen -- l.200 kvm byggnad
plus park. Lyssnar på jazzmusik. Träffar barn och barnbarn. Filmar ibland.
Skriv fritt och berätta sådant om dig själv som du tror att dina
läsare gärna skulle vilja veta:
Jag har -- i likhet med de flesta människor -- en skärva av
galenskap i mig. Jag använder mig av den ibland när jag skriver,
odlar dem, belyser dem från olika håll, dubbelexponerar den "cultivate
your madness"...
Min kropp är en ångande, kokande nittiokilosindustri som
förser mig med
allt jag behöver för att kunna skriva i precis den tonart som
är min egen. Jag är mycket tacksam mot Försynen för att det har blivit så.
Kanske har -- som fransmännen brukar säga -- Gud pissat på mig för att ge mig sin
välsignelse.
Jag har blivit kallad surrealist, absurdist, grotesk realist,
pikareskist, karnevalist, beat&motkultursförfattare -- jag håller med om
allt. Jag skriver
ett slags Black Comedy som växer fram ur den väldiga kompost
som är mitt liv. Själva grundstommen i mina romaner är självbiografisk. Detta
betyder inte att jag bara rekapitulerar mitt liv -- ett romanbygge är mer
komplicerat än så. Huvudpersonen i mina romaner är mitt lätt dramatiserade jag
-- ett jag som har tillgång till mitt spontana undermedvetna och har
förmågan att stimulera mina slumrande regioner. Resultat: A Fantasticated autobiography-novel.
Det där med "fantasticated" är oerhört viktigt för mig.
Realismen ser jag som en inskränkning av mina möjligheter.
Jag går min egen väg, Jag har en gång för alla frigjort mig från
inskränkt allvar och rådande litterära normer. Min prosa skiljer sig från
normalprosa på samma sätt som jazzmusik skiljer sig från klassisk musik. Jag
avskyr standardromanens långsamma lunkande och sega eftertänksamhet.
Jag gör inga som helst anteckningar. Gör jag anteckningar och
ritningar för en bok känns den konstruerad och dör under mina händer, förlorar
temperatur och kallnar i skrivmaskinen. I'm a NATURAL WRITER, not an engineer...
Det finns inget budskap i mina böcker, i varje fall inget
medvetet sådant. Men enligt mima läsare sprider jag ett slags gift, ett slags
smitta som har med frihet att göra. Ett vaccin eller serum mot vårt
superkollektivistiska samhälle och den kvävande, steriliserande Staten.
Jag är en outsider -- en antikropp. En nation som försöker tämja
och krympa sina skapande människor går förr eller senare åt helvete. Jag kan
inte tämjas, utredas eller åtgärdas eller administreras -- en man som har
levt i trettioårig författarexil är helt oemottaglig för all form av
indoktrinering. Det är ett sundhetstecken att Sverige fortfarande kan
producera antikroppar som jag, det är ett tecken på nationens tillfrisknande.
Tip: Läs även Operaintervjun. Sture intervjuar Sture, Kärlekens burleska anatomi (1988).
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Sture blev intervjuad av Norstedts 1999. Här är frågor och svar.
Född: 28/12 1922 (Menlösa barns dag) i Huskvarna.