Jag kommer gående genom stadens junimjuka gator och
det är nittonhundrasextiotre med fria lördagars blanka
bilar glidande utmed hyreshusens sjungande
TV-mastskog, nya självsäkra generationer strövar omkring, jag ser
in i deras ansikten och söker ögon och munnar från förr
och vill fråga dem: "Vad heter din far? Du är lik en grabb
som hette Val, han bodde här en gång i tiden innan allt
var färdigt och ordnat och numrerat." Jag känner inte
igen människorna här längre, de som jag kände är kanske
döda eller rika eller förändrade och hur förändrad är jag
själv? Jag vill inte träffa Val eller Saffran som vuxna, jag
är rädd för deras vuxenhet och för åren som har gått.
Jag behöver inte knacka på stadens dörrar och fråga efter
dem; de finns överallt omkring mig, jag kan höra deras
snabba gummiskor bakom mig i dimman, se deras vilda
ansikten bakom våta fönsterrutor... men först staden.
Staden är sig lik om jag drar av den det nya blanka
skinnet och vräker ner antennerna, staden är sig lik och stiger
fram ur röken, jag ser den klarare...
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Mässingsmannen (1965) visar en ny sida av Dahlström.
Det är en dämpad och vemodig berättelse, i murriga tysta färger, om barndom
och uppväxt.
Jeb Stark kommer tillbaka till Huskvarna 1963 och minns sin barndom på
trettiotalet. Hur han och Val och Saffran rökte torra löv, snarade gäddor,
sköt med slangbella, smygtittade på stora flickor genom en springa i
bastutaket. Hur han fick en begagnad basun för fyrtio kronor av sin
farbror, en sällsam farbror som söp och sjöng och klev omkring på stadens
broar och kullar och som alltid hade en brun påse med kokta grisfötter
under armen.
Han tänker tillbaka på jobbet på cykel- och vapenfabriken. Han stod vid en
maskin och slipade bromshylsor och drömde om att åka till New Orleans och
spela basun på bordeller. Hur han lärde känna "gamle pianisten" på verkstan
som hade absolut gehör och satt och spelade på en stum klaviatur och drömde
sej tillbaka till sin tid som konsertpianist (egentligen bara
biografpianist) och pratade med Jeb om musik och böcker och människor.
Jeb kände sej som Mässingsmannen och ville se världen full av mjuka
mässingsinstrument och inte hårda järnvapen.
Och den första stora kärleken, Lena, med små öronsnibbar att ha mot tungan
som hallonbåtar, dom gick över viskande broar och stannade och kysstes
varje tionde meter och älskade i skidklubbens stuga på fuktiga filtar.
Och så förstås också den första stora svartsjukan och kärlekssorgen (också
Lena).
Starka minnen som blixtrar tydligt och lika plötsligt glider undan
och blir svårgripbara nu när Jeb åter går på gatorna. Glasklara röster och
ansikten som leker tittut i minnesdimman. Nu är allt förändrat, alla
försvunna, Val, Saffran, Lena har uppgått i det vaga snabbt bortglidande
förflutna.
Dahlström återvänder ofta till den här vemodiga stilen i de följande
böckerna, i enstaka scener. Mycket otvunget kan han efter ett vådligt
surrealistiskt berättelseflöde snabbt slå om och mjuklanda i några
stillsamma minnesbilder från förr.
Första sidorna ur: Mässingsmannen.
Min stad var en stad av glänsande bas-tubor och
standar och svartklädda hoande sekterister. Min stad var en
stad av knäppande röda husväggar och
morfarsmustascher och bruna kryckor under äppelträd. Min stad var en
vild predikande stad med höstgula träd brinnande över
gator röda av kommunister. En underlig underbar stad
av vindar och lukter och dammande vita vägar rykande
av hästskjutsar på torgdagarna då man kunde se tysta
brunörade bönder komma krypande fram ur morgonens
frostiga skogar. En raglande ölfradgande törstig stad
med gula katter gäspande på eftermiddagens varma
träverandor. En stad med svarthattade tattare stapplande
fram över höstgrå fält med piskor och knäckta hästar.
En stad av dånande decembers flammande röda ugnar,
en stad av heta somrar och kluckande våta
översvämningsvårar där lekarna regnade bort och sagorna
droppade sönder...
Klarare nu - jag ser vägen till skolan i
klockan-åtta-sol med majvinden suckande genom dalen upp mot
hög-landets mörka ruvande skogar med sina torp där blå
björkvedsrök sögs upp i himlen, med spöklika kyrkor och
klockstaplar av knarrande åldrigt trä mystiskt röda i
solen och med väggarna därinne i dunklet bruna av
legender om riddare och krigare. Svartnade träbroar över åns
mörkbubblande vatten (ibland fiskade vi där med rep och
stora krokar och hissade upp rostiga cyklar, skor, döda
katter i säckar och tragiska emaljerade pisspottor),
morgonens hängpilar klöste gröna drakklor i vattnet, män i
båtar på väg mot sjön med ögonen fyllda av drömmar
om sprattlande sik och röding, jag ville följa med de där
karlarna och sitta med dem i båtens tjärlukt och lyssna
på deras prat. Innan-skolan-morgnar förbi gasverket med
de bedrövade gasklockorna seglande på sitt tryck i röken
eldaren som mumlade omkring i svavelmörkret därinne,
de blanka slagghögarnas grönsvarta pyramider och vita
tenntackor utmed väggarna - vi knyckte tenn för gubben
ibland och släpade det utmed åns vatten med gubben
svärande efter oss i skymningen och stora slaggstycken
vinande runt våra skräckslagna huvuden...
Vägen till skolan med frukostchokladsmaken kvar i
munnen och ryggsäcken dunkande mot axlarna när jag
sprang över kullarna där jag en gång hade sett sex pojkar
dra ner byxorna på en flicka som hette Eva och ligga på
henne en åt gången, hon skrattade och skrattade åt
alltihop och drog på sig byxorna och följde med dem
någonstans i en båt. Väldiga knotiga ekar sjöng över kullarna,
en del av dem var ihåliga, vi kröp in genom ett litet hål
vid roten och fortsatte upp genom savklibbigt mörker,
ibland hördes prasslet av kaniner och ekorrar där inne i
trädets hemliga hålor, det späda ljuset grönsilade ner mot
oss från uggleöppningar högre upp, i hålorna förvarade
vi våra stulna skatter: tenn, pipor, kortlekar, slangbellor,
gummin, tummade nudisttidskrifter, allt...