Sture Dahlström

Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82


Sture Dahlströms tre första böcker handlar om konsten att komma loss, att ge sej iväg. Det är 60-tal och lite av idyll, både här hemma i Sverige och ute i världen. Kerouacs lifta iväg-budskap från On the Road och hela beatlitteraturens raka snabba ocensurerade skrivsätt finns som en litterär förebild, vad Dahlström gör är en svensk adaptering av en frihetsvision som just då drog fram över en hel västvärldsgeneration och som fortfarande har mycket av skimret kvar. Det är en individuell revolt, det handlar om att fly fabriksjobben och söka lyckan som jazz- eller dansbandsmusiker, det kan vara enstaka spelningar på Nalen eller ännu bättre helsommarengagemang på nåt strandhotell, eller också ger man sej bara iväg neråt kontinenten och hoppas att möjligheterna ska öppna sej av sej själva. Hellre leva intensivt med hanka-sej-fram-ekonomi än knega som en zombie för ekonomisk trygghet i den tråkiga välfärdsstaten.
   Kritiken av det instängda medborgerliga livet finns redan från början i författarskapet, den blir från bok till bok allt ettrigare och allt mer surrealistisk i uttrycket.
   Den positiva bild som målas upp är en vision av ett fritt liv, ett liv med mycket kärlek, solsken, bad, jazz, litteratur och kringflängande. Spanien beskrivs som ett paradis där man kan leva i sån frihet. Anspråken på materiell komfort är relativt små, kåkarna och bilarna får gärna vara fallfärdiga, det mesta fixar sej ändå på nåt sätt. Varför oroa sej – hur kan kompisarna hemma i Sverige fortsätta med sitt kalla knegande när det finns detta varma sköna alternativ?
   Änglar blåser hårt (1961) handlar om Jeb Stark och hans jazzkompisar som startar i Sverige och ger sej av söderut för att leva och lira. Köpenhamn, ner över kontinenten, Paris, Spanien, Marocko.
   Snabba rinnande resonemang om litteratur och jazz och vad man ska göra av sitt liv. Det går undan, på ett tiotal sidor kan man resa genom flera länder, avverka flera jazznätter med bebop-jam och heta diskussioner om den sanna musiken och presenteras för en hel rad udda personligheter. Det svänger om alltihop. Framställningen är ledig, melodisk, harmonisk.
   Jeb hittar kärleken i vackra Helen och får stadga när irrandet blir virrigt. Helen är bildkonstnär och lika upptäckslysten som Jeb. Ängalik och gladögd.
   (Berättelsen var novell redan 1955. När Dahlström lärde känna San Francisco-gängen i Spanien och läste deras saker blev han inspirerad igen, rotade fram novellen och jobbade vidare - resultatet blev Änglar blåser hårt.)
   Kaktusstigen (1962) handlar om Carl Sand, en svensk i Spanien som skriver på en bok och letar efter sitt livs kvinna. Jazz, bad, whisky, utfärder i bergen. En vän är den experimentelle mystikern Gene från USA och hans underbara syster Peggy. Det handlar om att leva livet, om att bli blåst på sina sista peseta, om att finkas för slagsmål med rånare, om helt vanlig fylla.
   Den varmsvepande stilen omfamnar världen i lekfulla liknelser: "Framför oss låg det terpentinluktande Portugal och vi gasade iväg in i alltihop klockan åtta på morgonen. Vi körde på blänkande stigar rakt västerut mot den vresiga Atlantens sugande dyningar och vår väg var kantad av gyllene sagostäder: Lissabon, Coimbra, Oporto. Det luktade legender i morgondiset och den spanska solen brände i nacken."
   Ett tag skevar Carl snett och tror sej älska Saga, men sen förstår han att det är Peggy som gäller. Dom rustar upp det fallfärdiga huset på Kaktusstigen, köper åsnor, planterar bananträd, avlar barn. Solen steker. Varma dofter från sockerrören sveper i vinden.
   En fot i regnbågen (1964) handlar om Jerp Sol, även han en svensk som bor i Spanien. Han försörjer sej som sockerrörsodlare och gillar att ligga i skuggan av vita murar. Han har fru och är omgiven av hopar av barn, vänner och husdjur. Han har länge velat åka till Afrika för att ta en titt och chansen kommer när hans vän Erik Nielsen i Malmö skickar pengar för att Jerp ska åka till Marocko och försöka få tag på en viss sorts antika arabiska gevär till Nielsens samling. Jerp tar med sej två kompisar, spanske Rafael och amerikanske Paul och ger sej iväg i en skruttig bil genom Marocko. Berberflickor, oaser, karavaner, blåmän passerar revy genom reseberättelsen.
   Romanens diskussion är frågan om att söka sin egen regnbåge, sin ideala livsform, hitta sin miljö. Rafael vill flytta till det penningstinna Sverige. Jerp avråder men lovar att ändå hjälpa honom med det praktiska och lär honom dom svenska ord han kan behöva: bil, tvättmaskin, frysbox, piller, hets, magsår, neuros, lägenhet, kö, plikt, tvång, dyr, har-inte-tid. Rafael tror att Sverige är Drömlandet och Jerp konstaterar det goda i att det finns dessa korsvägar, att man kan välja, att det finns många olika regnbågar i världen.
   Den fjärde boken Mässingsmannen (1965) visar en ny sida av Dahlström. Det är en dämpad och vemodig berättelse, i murriga tysta färger, om barndom och uppväxt.
   Jeb Stark kommer tillbaka till Huskvarna 1963 och minns sin barndom på trettiotalet. Hur han och Val och Saffran rökte torra löv, snarade gäddor, sköt med slangbella, smygtittade på stora flickor genom en springa i bastutaket. Hur han fick en begagnad basun för fyrtio kronor av sin farbror, en sällsam farbror som söp och sjöng och klev omkring på stadens broar och kullar och som alltid hade en brun påse med kokta grisfötter under armen.
   Han tänker tillbaka på jobbet på cykel- och vapenfabriken. Han stod vid en maskin och slipade bromshylsor och drömde om att åka till New Orleans och spela basun på bordeller. Hur han lärde känna "gamle pianisten" på verkstan som hade absolut gehör och satt och spelade på en stum klaviatur och drömde sej tillbaka till sin tid som konsertpianist (egentligen bara biografpianist) och pratade med Jeb om musik och böcker och människor.
   Jeb kände sej som Mässingsmannen och ville se världen full av mjuka mässingsinstrument och inte hårda järnvapen.
   Och den första stora kärleken, Lena, med små öronsnibbar att ha mot tungan som hallonbåtar, dom gick över viskande broar och stannade och kysstes varje tionde meter och älskade i skidklubbens stuga på fuktiga filtar. Och så förstås också den första stora svartsjukan och kärlekssorgen (också Lena).
   Starka minnen som blixtrar tydligt och lika plötsligt glider undan och blir svårgripbara nu när Jeb åter går på gatorna. Glasklara röster och ansikten som leker tittut i minnesdimman. Nu är allt förändrat, alla försvunna, Val, Saffran, Lena har uppgått i det vaga snabbt bortglidande förflutna.
   Dahlström återvänder ofta till den här vemodiga stilen i de följande böckerna, i enstaka scener. Mycket otvunget kan han efter ett vådligt surrealistiskt berättelseflöde snabbt slå om och mjuklanda i några stillsamma minnesbilder från förr.
   Den fortsatta delen av författarskapet, från 70-talet och framåt, präglas visserligen av precis samma intensiva individualistiska frihetstörst som de tidiga böckerna, men från och med nu kryddas framställningen med ett stort mått av vild humor, den typiskt dahlströmska humorn, den som brukar åsyftas när man säjer att Sture Dahlströms böcker är "galna". Dahlströmhumorn har främst två inslag: plötsliga surrealistiska berättelsevolter och ideliga tokroliga sexscener. Men galen är Dahlströmhjälten i själva verket inte alls. Det finns en del galna gestalter i författarskapet, och det är hopplösa tragiska figurer, t_ex Stina i Huggormens tid, instängda i egna kärlekslösa destruktiva fantasifattiga världar utan kommunikation utåt. Den typiska dahlströmhjälten är rena motsatsen.
   Gökmannen (1975) handlar om Xerxes Sonson-Pickelhaupt som öppnar en klinik för att hjälpa kvinnor som har problem med att bli gravida. Hans metod är den naturenliga. Han är Gökmannen som lägger sina ägg i andras bon. Hans mål är att fylla hela världen med sin avkomma. Boken är en karusell av slapstick-dråpliga inseminationer.
   Lika dråplig är Den galopperande svensken (1977) som handlar om komponistgeniet Bergman-Wasa som reser runt i världen och livnär sej på att skriva nationalsånger till nygrundade stater. Han samlar gamla mässingsröntgenapparater för att han gillar att förföra kvinnor inuti såna anläggningar. Han provar på att sköta en påfågelfarm, men fåglarna förökar sej i sån fart att dom hotar att kväva honom. Han köper ett utdömt sjukhus som visar sej ha kvarglömda åldringar på vinden. Han för ett privat krig mot de stora flygbolagen och bombarderar lågtgående flygplan med en romersk kastmaskin. Han förför kvinnor ideligen och blir ideligen själv förförd. Allt i ett rasande tempo över 350 täta sidor.
   Dahlströms surrealism, hans motsägelsefulla bildsammanställningar, har ofta en startpunkt i drömsekvenser. I många av böckerna beskriver han nattens drömmar som filmer som hjärnans biomaskinist visar för honom. Det rör sej om i högsta grad experimentella filmer, fragmentariska, ofta med omkastade positioner, t_ex består ett drömt begravningståg i Huggormens tid av nakna sörjande och ett lik i frack. Verklighetselement, men upphackat, omkastat, förvridet, förstorat, förminskat. Surrealismen som konstriktning brukar arbeta med "verkliga" fragment som skapar en "overklig" helhet, en helhet som just genom sin "overklighet" har något att säja om "verkligheten". "Det overkliga" koncentrationsbelyser "det verkliga". Man har för en sekund lust att tänka "Precis så är det! Tväremot vad jag alltid har trott!" (innan "det verkliga", dvs rutinen & vardagstänkandet, vanligen återtar herraväldet igen). Surrealismens uppgift är att tänja tankeförmågan, att skärpa uppfattningen om vad som kan vara sant och möjligt.
   Ett huvudstråk genom hela Sture Dahlströms författarskap är fantasins och spontanitetens kamp mot rutin och förstelning. Liv mot död. Alla hans romanhjältar har hårda uppgörelser med rutinens vaktposter. Dahlströmhjälten attackerar det instängda livet. Svensson är en fluga i en ingenkorkad flaska, ett påklätt lik i en HSB-tvåa, stöpt av staten i Den Godkända Formen. Det är själva systemet Dahlström vänder sej mot, rutinen, strukturen, mekanismerna, inte människorna, inte offren, det märks gång på gång. Typiskt är t_ex att poliserna som Karl Andersson skjuter senare blir hans vänner (och stolta visar upp sina Hemingwayärr). Dahlströmhjälten har inte förlorat hoppet om Svensson, ingen är förevigt förtappad, med lite tur kan alla räddas. "Tillochmed den värsta träbock till byråchef har ett inre liv av något slag."
   För Dahlström är fantasin en viktig realitet och en stor kraftkälla, en sprudlande rörlig kraft. Det dahlströmska fantasibegreppet verkar vara nära förenat med hans uppfattning om livet självt. "En bikupa full av skratt och skrik, barndomsminnen, piskor, djurläten, sommarstugor, bildelar och fittor. Framför allt fittor, skulle jag tro. I realiteten är det detta bikupesurrande som är själva livet, eftersom det pågår jämt och ständigt, från födelse till död - även i sömnen när vi ligger utsträckta som ihjälslagna hundar i sängarna. Och om det blir som jag tror kommer det också att fortsätta efter döden. Den andra delen av livet, den som vi envisas med att kalla för verkligheten, upptar ju bara en bråkdel av tillvaron och består mest av kolskyfflande dvs med ett hålla maskineriet igång: äta, skita, arbeta, köra bil, föra meningslösa samtal med idioter, hålla reda på klockslag och annat fanstyg. Men fantasilivet vill man inte höra talas om." (Citat från Huggormens tid.)
   Ett av spontanitetens tydligaste uttryck är Dahlströmshjältarnas sexutlevelser. Sexfantasier som levs ut. En mycket stor procentuell andel av textmassan i en typisk dahlströmbok är sexskildring. Alltid med situationskomik. Dahlström är expert på att skildra – inifrån – den blossande hettan i kåtheten och samtidigt – utifrån – den skrattretande löjligheten i alltihop. Mannen som är så kåt att han snubblar, kvinnan som först inte vill men sen blir så het på gröten att sängen kraschar.
   Dahlströms sexskildringar verkar vara skrivna med lätthet och glädje. Förmodligen smattrar dom mycket snabbt ur skrivmaskinen. Här finns inget av det ängsliga och försiktiga hos så många andra romanförfattare som verkar oroa sej om hur man "bör" skriva om sex. Dahlström skriver spontant om sex. Han bryr sej inte om i fall han skulle få ordet mansgris eller nåt annat av standardinvektiven kastat efter sej. Precis som sin romanhjälte låter han inte hejda sej av skrankor. Han ger sexfantasierna fria tyglar, brakar bara på rätt igenom planket.
   Det är en glad och frisk sexualitet. Alla som träffat Dahlström har märkt att han är en livsbejakande postiv själ. Det märks också tydligt i hans driftslivsspråk. Här finns inga blodfattiga hoptryckta bilder av halvkvävda instängda känslor, här samlas alla krafter till väldiga bejakade orgasmer som spränger sej fram genom kropp och tanke. Kvinnorna är matronor som ska befruktas, det luktar mjölk om dom, dahlströmhjälten är en karlakarl som vill sätta på allt av kvinnokön, massbefrukta, bli farsa till hela mänskligheten.
   Tango för enbenta (1981) handlar om den frihetslängtande arbetaren Karl Andersson. Han jobbar som fräsare på en fabrik, men för det mesta är han "inte där" utan står och drömmer och fantiserar. När han kommer hem till sin ensamma lya läser han böcker, spelar dragspel och skriver insändare.
   Han minns sin barndom - här finns flera exempel på finstämda barndomssminnen – bl_a flickan han kysser genom spjälorna i dårhusets staket, flickan som inte vill veta av honom när han senare uppsöker henne i hennes fina hem i stan. (Episoden har blivit kortfilm i regi av Mats Olof Olsson.)
   Karl Andersson är mycket ensam. Han skriver tangotexter till Swedenborgs ära och sjunger till eget dragspelskomp i sin ensamhet. Då och då reser han till Köpenhamn och rumlar om med horor.
   Han köper en skogsgård och flyttar ut på landet för att förverkliga sina frihetsdrömmar. Han säjer upp sej från jobbet, han kan klara sej utan lön. Han har källaren full med potatis, morötter och silltunnor och han kan odla och fiska och jaga.
   Men köpet av gården ogiltigförklaras av kommunen som vill tvinga honom tillbaka till stan igen, till en lägenhet som dom har sett ut åt honom.
   Andersson blir tvungen att ta i med hårdhandskarna och ockupera sin egen gård. Han förklarar för lantbrevbäraren att han inte tar emot post längre. Elverket stänger av strömmen. Andersson klarar sej ändå. Han hägnar in gården med taggtråd och skjuter med älgstudsaren mot alla myndighetspersoner som närmar sej. Till sist omringar polisen gården, TV bevakar dramat i direktsändning, det blir tumult och skottlossning och blodet forsar.
   Berättelsen fortsätter i Huggormens tid (1985).
   Karl Andersson ligger på sjukhus. Han skottskadade två poliser och fick själv en kula i magen. Boningshuset brann upp. Han ligger och drömmer och resonerar med sej själv i sjuksängen.
   Så småningom kommer han på benen igen och beger sej ut för att titta på ruinerna. Lagårn står kvar och en del av hans prylar, bl_a dragspelet har räddats. Han börjar bygga upp huset igen.
   Kommunalgubbarna förbjuder honom att bo nån annanstans än i den anvisade lägenheten i stan. Dom skickar honom på psykiatrisk undersökning i Stockholm. Men han fortsätter i smyg att bygga upp det nedbrunna huset. Bor i lagårn medan han bygger. Fortsätter med sina handgripliga protester. Han klubbar ner en kommunalgubbe som tränger sej på. Fyller honom med vodka och arrangerar en dikeskörning. Han går lös på en Systembutik med en grävskopa och betraktar förnöjt hur stans alla fyllon och även skötsamma medborgare stormar butiken och tar för sej av flaskorna. Själv smiter han diskret från platsen och undgår att åka fast.
   Han annonserar i tidningen att han har grundat ett nytt tvärpolitiskt parti, Dackes Drabanter, som vill utrota all byråkrati. Men egentligen är han emot partier. "Det enda parti, den enda sammanslutning eller förening som duger består enligt min mening av en medlem." Han annonserar efter hjälp med grönsaksodlandet. Kärleksvilliga Fina kommer och stannar en månad. Han bor där i sitt återuppbyggda hus, och känner sej tillfreds trots det eviga hotet från byråkraterna.
   Karl Andersson-porträttet är något av en sammanfattning av hela den dahlströmska anarkismen, som är en mycket svensk anarkism. "Kapitalism, Liberalism, Proletariatets Diktatur - KYSS MIG I RÖVEN ALLIHOP." Karl Andersson är romantisk och individualistisk och älskar naturen. Han drömmer om hustru och tre eller fyra ungar som inte ska gå i skolan utan undervisas hemma. Han vill inte tillhöra sjukkassa eller ATP, han vill inte tillhöra nånting inordnat och strukturerat över huvud taget. Han är en helsvensk outsider. Och såna är inte helt ovanliga i det här folkhemmet. Hans dröm är en bondes dröm, en jägares dröm, en fiskares dröm. Samtidigt dignar han under det lika typiskt svenska inrutade byråkratiska samhällsoket. Lika typiskt svensk som urskogsindividualismen är den svenska systematiken och inrutningskonsten som brukar vara så duktig på att fånga in den lilla vilda människan och tämja henne och få henne att inta anvisad plats.
   Piruett för kannibaler (1985) är en mardrömsk kortroman om poeten Glad (som åläggs av myndigheterna att byta namn till Sad) som anländer till den genombyråkratiserade välfärdsstaten och konstaterar att livet har flytt. Allting möglar, människorna möglar, byråkraternas pampiga hus håller på att sjunka ner i marken och måste stöttas, teleprinterremsor med byråkratisk information ålar sej in överallt. Glad kämpar emot så gott han kan. Försöker anlägga obscent erotisk moteld, men blir till sist tvungen att skrapa av sej det värsta möglet och flaxa från landet.
   Också Kattens skratt (1983) handlar om ofria villkor men här är det författarens situation som beskrivs. Det är en berättelse om den kompromisslösa konstnärens evinnerliga lidande - antingen som utfattig stackare som drömmer om pengar till mat eller också som mutad uppköpt pengaförstörd kapitalistkonstnär som drömmer sej tillbaka till det forna sanna livet som fattig.
   John Blixt (kallad Katten) är utfattig författare i London. Han går omkring på gatorna och svälter och fryser i en vargpäls, naken under pälsen, har bara en tidning bunden med ett snöre runt magen. Han är förtvivlat ensam, utom stunderna när han har ihop det med Patricia, en fnaskande sköterska på en slumklinik. Ibland stöter han ihop med Mick som ordnar en del födkrokar åt honom, vikariejobb som biomaskinist, spökskrivare åt en författare som har fått förskott från ett förlag men inte lyckas få ur sej nåt manus. En gång klär Mick upp Katten och skickar ut honom som eskort åt en rik turistande ensam gammal dam som behöver nån att gå på teater och restaurang med, och det slutar i kalabalik som det så ofta gör för kompromissovilliga konstnärer.
   Så kommer plötsligt framgången: ett förlag i New York blir intresserat av Kattens manuskript, tecknar kontrakt med honom och börjar skicka feta checker varje månad för att han ska skriva klart. Katten börjar leva lyxliv på Ritzhotell och guldkrogar. Han får massor med pengar, så mycket han ber om.
   Han förväntas också ändra och rätta sina manuskript efter förlagets direktiv, för att det ska passa för den stora pocketkundkretsen i USA och filmmakarna i Hollywood. Allt detta falska och penningstyrda börjar snart stå honom upp i halsen. Strax är han utled på lyxlivet och hollywoodpengarna. Han kollapsar och hamnar på sjukhus. Först har han fullständig minnesförlust men sakta kommer hans minnen tillbaka. Ihågkomsterna av det sanna livet, hans älskade Spanien. Projektormaskinisten som alltid kommer till honom om natten och visar film visar hans älskade spanska landskap, fiskebyn, båthuset i solskenet.
   Även Den store Blondino (1987) handlar om konstnärens ovilja till kompromisser och reglerat liv. Huvudperson är dansören och avantgardefilmaren Frans Eric von Fitzenstrahl (kallad Den store Blondino). Han bor i en sminkloge i en kombinerad teater & bordell i Paris med sina böcker, sin 16 mm:s Bolexfilmkamera och sitt klippbord. Han anordnar experimentfilmvisningar i en liten kvarterssalong med trettio projektorer i gång samtidigt från alla håll, filmen syns överallt, på väggar, tak, publik. Han förför kvinnor i mängd, primadonnan ballerinan Erika von Herrlichhausen, finlandssvenskan Lotta, den latinamerikanska poetissan Josefita Castrato.
   Ofta kör han Nobelbluffen. Han söker upp litterära kretsar i USA, Spanien, Italien, Frankrike och låtsas vara en av medlemmarna i Svenska Akademien som är ute och inspekterar nobelpriskandidater. Han blir rundligt smörjd, bor på lyxhotell äter brakmiddagar och tar emot väldiga mutor.
   Hans specialitet som avantgardefilmare är dubbelexponeringar. Och trippelexponeringar och ända upp till tiofaldiga överlagringar på en och samma remsa.
   Han far till Cannes och kommer över pengar så att han kan sätta igång ett av avantgardefilmens största projekt någonsin, med tvåhundratusen statister. Han filmar improviserat förstås, utan manus, till och med utan film i kameran. Det han genomför är spektakel, han iscensätter revolter.
   "Liv är lidande, säger Buddha. Och vad säger jag? Jag säger att skrattet är det enda motgift vi har. Skrattet och kärleken. Och filmen. Mitt motgift är rörliga bilder."
   Han blir kidnappad och bortförd till en sydosteuropeisk diktaturstat som symboliserar den kastrerade och instängda konsten. (Kastrerade: Fitzenstrahl är den enda mannen som duger till befruktning och måste följaktligen hjälpa samtliga statens kvinnor till grossess. Instängda: det finns inga vägar ut ur landet, alla utfarter böjer av och leder in i landet igen.) Alla landets medborgare beter sej styrt och konstlat. Till sist visar det sej att hela diktaturstaten är en filmstudio som isolerat sej från omvärlden och lever sitt eget liv i enlighet med det tjugo år gamla helsjuka tvångsmässiga manuskriptet. En parallell är den möglande symfoniorkestern i Piruett för kannibaler. Sinnebilder för hur konsten inte får vara.
   Kärlekens burleska anatomi (1988) består av sju noveller, varvade med författarkommentarer om tillkomst och känslobakgrund. "Som en sten i mörkret" och "Pegaso" är soliga jazznoveller i andan av dom tidiga romanerna, "Den skallige", "Kukskrinet" och "Belägringen" är lödiga berättelser med humoristiskt galen tonårssexualitet tagen på kornet. Titelnovellen är en snabb visuell virvel, en experimentell dahlströmjazzfilm. "Trämannen" en episodnovell om mötet med en stollig trähandlare i Paris.
   Litteratur, konst, film, jazz, fantasins hela svängrum är för dahlströmhjältarna ljusspalten att vandra i. Runtom finns stelhet, låsthet, förkonstling, missriktad människokraft – ett stort tungt mörker som hela tiden försöker pressa sej på den lilla livsälskande individen. "Galen" eller inte, "normal" eller inte – här handlar det om att bjuda motstånd, att med sin egen fantasikraft upprätthålla frihet och då kan man mycket väl hamna i "det overkliga" ibland. Som Fitzenstrahl uttrycker det: "Ibland får jag för mig att jag befinner mig djupt inne i en av mina egna filmer."
   Dahlströmhjältens revolt är sensuell och omedelbar. Den är dadaistisk – dvs spontan och antiteoretisk. Det säjer sej självt att man inte kan analysera den och sätta den på formel – såna abstraktioner och krystade intellektuella grepp tillhör just sånt som den riktar sej mot. Den ska inte analyseras, den ska kännas, utföras, upplevas. Om inte i praktiken så åtminstone som en befriande fantasi. Den är naturlig och självklar. En ohejdbar framvräkande livsyttring.
    Cyklonmannen (1992) handlar om författaren Caotico Q Himmelstrutz som lämnar Sverige för USA med en genial uppfinning i bagaget, Pestharnesket, en kondom som täcker hela kroppen och garanterat skyddar mot AIDS, han släpar också på en runsten att ställa upp i ett indianreservat, han inleder försök med att levitera, upphäva tyngdkraften, med hjälp av idogt trummande i hypnotisk takt. Han har ihop det med en rad sköna kvinnor, bl a den bedårande harpisten miss Nutcracker. Historien dundrar av förförelse, skaparkraft, urvibrationer.
    Jag tänker ofta på Céline (1994) är en nyskriven skröna om hur Svenne Spjut kommer till Lund 1946 för att jobba som restaurangmusiker på Grand Hotel. I Köpenhamn träffar han sin litteräre idol, Louis-Ferdinand Céline och lyckas smuggla in honom i Sverige genom att gömma honom inne i kontrabasen. Boken innehåller också tre kortare berättelser: Felix Maximilian, en upptakt till en längre historia i bästa galopperande-stil, Spaniens lyckligaste man, en självbiografisk liten berättelse om ögonblicket när Dahlström fick sin första bok antagen på Rabén & Sjögren 1961, samt En dag på Heingeborgen en tokrolig självpresentation om hur det kan gå till hemma hos Dahlström när journalister vill ställa honom mot väggen.


Jacob Jade, 1994.