Jag flyger in på låg höjd, bestämmer mig för att gå ner på
ett stycke slät mark till höger om en ås, fältet är mjukt
och lerigt och för ett ögonblick tror jag att jag ska sjunka
rakt igenom jorden när jag tar mark.
Sture Dahlströmsällskapet, c/o Bakhåll, Box 1114, 221 04 Lund, faxnr: 046-12 61 82
Piruett för kannibaler (1985) är en mardrömsk kortroman om poeten Glad
(som åläggs av myndigheterna att byta namn till Sad) som anländer till den
genombyråkratiserade välfärdsstaten och konstaterar att livet har flytt.
Allting möglar, människorna möglar, byråkraternas pampiga hus håller på att
sjunka ner i marken och måste stöttas, teleprinterremsor med byråkratisk
information ålar sej in överallt. Glad kämpar emot så gott han kan.
Försöker anlägga obscent erotisk moteld, men blir till sist tvungen att
skrapa av sej det värsta möglet och flaxa från landet.
Första sidorna ur: Piruett för kannibaler.
Jag går mot åsen för att orientera mig, mina fötter
sjunker ner till anklarna i den gulgröna sörjan, jag
börjar redan ångra att jag begav mig hit.
Jag har inte varit här på många år, känner inte riktigt
igen mig, allt är förändrat, verkar tomt och öde, här finns
inga tecken på liv, hallå var håller ni hus, vad är det som
har hänt.
Jag vandrar omkring i det egendomliga landskapet,
varken fågel eller fisk tycks trivas här längre, inte heller
ser jag till några insekter, växtligheten verkar totalt
utplånad.
Jag går vidare, skymtar enstaka människor på
avstånd, de rör sig på åkrarna långt borta men är alltid
försvunna när jag kommer fram.
Jag går mot en fallfärdig byggnad, ropar utanför de
stängda dörrarna, jag vill er inget ont, är bara en fredlig
vandrare som har kommit på besök.
Så småningom kommer några människor ut ur
husen, de är fruktansvärt magra, svälter kanske, verkar
nästan stumma av hunger.
Jag pekar mot marken, där finns inte ett grässtrå, har
ni haft besök av gräshoppor, nej, nej, en äldre man
skakar på huvudet och pekar utåt havet, tydligen har
folket här tidigare levt på fiske, nu finns här ingenting,
deras mäktiga grannländer har tömt havet på fisk, sugit
åt sig allt levande, bottenskrapat havet på rom och yngel
och skaldjur, deras väldiga fiskeflottor är utrustade med
elektroniskt maskineri som rakär åt sig fisk och
plankton som valar.
På grund av ett ständigt ökande livsmedelsbehov har
jättenationerna utökat sina fiskegränser med
hundratals mil, de är totalt hänsynslösa, skamlösa roffarstater,
banditer, de hungrande massorna i deras miljonstäder
skriker efter proteiner, man anser sig inte längre kunna
ta hänsyn till att småländer ligger i vägen när man
stakar ut nya iiskevatten, trots att befolkningen här bor
långt ifrån havet går stormakternas fiskegränser rakt
över deras åkrar.
De glupska fiskeflottorna har order om att skaffa
frarn proteiner till varje pris, de fiskar numera också på
land för att kunna fylla kvoterna, de fångar hundar och
katter med krok, kaniner och råttor tas med långrev som
slängs ut milvis mellan byarna, höns och fjäderfä tas
med nät som spänns upp över slätter och ängar, hästar
och kor klubbas som säl.
Allt halas upp på däck, flås och saltas ner, fryses eller
konserveras, saftas, syltas, torkas, allt tas till vara, varje
tand, varje klo, hud och klövar, brosk och tarmar, allt
mals ner till buljongtärningar, inget får förkomma, allt
kan ätas.